; står jag utanför och andas av den friska kyliga luften.

Hon är totalt utmattad, det senaste dygnet så har hon inte ens gråtit men jag är harmonisk och tänger göra upp med livet. Under natten som var så föll den första snön och den ligger fortfarande kvar. Jag ler för mig själv när jag tänker på hur vackert det är med blod i snö. Min kontakt med flickan började med brev. Åh!

Jag skrev henne ofta och så passionerat så jag kunde knappt tro att orden kom från mig själv. Vad jag lurat henne!

Jag tänker på de försiktiga, blyga svaren som hon i början sände mig och fylls med nostalgi. Jag går in i stugan och sätter mig ner och bara tittar på henne. Hon är sårbarheten själv och nu vet jag hur rädsla blandat med upphetsning doftar.

Hennes ögon uttrycker smärta och förtvivlan men hon har inte mod ens att röra sig. Jag vet att kräket kissat ner sig och snart kommer väl avföringen? Mitt enda syfta är att hon skall dö.. Men jag tänker inte stjäla hennes liv - den äran skall skogen få. Jag klappar henne på huvudet och talar lugnt om för henne att jag tänker låta henne gå och medan jag skär loss repen ser jag en glimt hopp i hennes ögonvrå. Men innan hon tillåts lämna stugan med plågoande och stank så skär jag ett måttligt djupt snitt i vardera av tösens fot sulor. Från stortå till häl.

"Gå nu!"

Hon går skyndsamt småhaltandes ut i skymningen och försvinner. Jag tror inte hon når ända hem. Jag sätter mig ner och lyssnar till brasans sprakande och sprättande, tar ett drickeglas med Genever och känner vällust och behag spridas i hjärta och kropp.

Ser ut genom fönstret och iakttar norrskenet som spelar. Undra om det går att spåra henne i morgon bitti? Annars kan jag väl lukta mig till henne.

Ha, ha, ha!

2. Ett Förlorat Barn

Mitt sinnes öga har för en kort sekund öppnats
Och blottats för evighetens mörker
Och det slet och fördärvade under denna stund
För tid och evighet en bräcklig själ

Jag har i tio år
Tio förbannade år
Balanserat vid ett fascinerande stup

Jag kan aldrig slita mig från dess rand
Och jag vågar inte kasta mig ner

Jag längtar aldrig efter himmelen mer
Bortom det blå döljs min Nemesis
Jag söker mig inåt, till centrum
Origo
Min nedslagna blick balsamerar min själ

Så, nyfikna barn, titta inte för länge
Och inte för djupt
Upp mot skyarna

Jag försökte förstå och bli större än Gud
Och evigheten svalde mig hel

Jag är fast övertygad om att himmelens blå
Det fruktade blå
Är dödens färg

Och oändligheten, döden, Gud och blå
Är synonymer, samma fenomen

Så jag hatar Gud som jag hatar det blå
Det oändliga blå som jag sökte örstå

3. Tankeväckande Självömkan

Laktos förgiftar Romulus och Remus medans en uppbyggnad tar form. Lik staplade som hexagram ger historien ett färgat sår. Torn på torn av himmelskt kött. Lögnare, predikanter och förespråkare hamnar alla på samma påle. Vaginal vävnad, ofullkomliga hinnor rinner. Jag vill förlåta, jag vill (låt bikta) få dem tills deras banala, skrala yttersta förvrids i ofullkomligheten orgasmliknande skälvningar. Nu smeker jag deras -------- som om jag torkade dem från badhusets väta... De är alla mina rättfärdiga döttrar och jag kommer för dem innebära faderlig tillsyn och pålitlig förtröstan. De leker alla oskuldens tankeväckande små spel på det vuxna sinnet. Är de medvetna om kollisionen med mitt kritiska jag? Flertalet av omedvetet sex, inbjudande hål smeks av tvål och händer i en av ignorans befläckad sexuell dans. Jag vill välsigna alla lättflyktiga kroppar och glorifiera vart leende och var gest de gör mot mig. Jag vill örfila deras kinder - gulligt färgsatta av relativ förödmjukan. Alla dessa år med självömkans sår - mellan ljuva och medlidandets lår - Finner sin ände och det som hände bringar ingen mänsklig tår. Vi kanske dig en tanke kan bringa med våra sinnen nedtryckta i gyttja. Kanske kan vi då få dig att inse din svaga ingrediens i alltets ingenting?

4. Summon The Lord Of Blasphemy

To walk in complete darkness
and feel the freezing winds of death
In winters frosty grip, the wods are truely cold.
In a land of desolation I worship the beast

Summon the lord of blasphemy

Kill the ones with believes so fragile
Raise the ones who're mighty and strong
Leviathan, my veins are open for none but You.
I know you're dwelling in dark, tranquil waters blue.

Summon the lord of blasphemy

6. Tvåfaldig Vikt är en Styggelse för Herren

Jag vill skada dig. Det finns så oerhört många sätt att göra dig illa på. Jag skulle gärna bruka vart sätt. Låta både mig och dig åldras medan plågandet av dig pågår utan uppehåll. Nu sitter du här där jag vill ha dig. Åh, under alla långa, långsamma år som gått som jag hatat dig så frätande starkt. Då jag känt att jag inte vågat eller kanske...

Du retar mig bara du sitter där med din fetsvullna kropp och dumma ansikte som verkar vilja ge sig an ett försök att lugna mig. Det finns ingenting du kan göra nu ditt missfoster, ingenting alls. Du är så patetisk. Du verkar inte ens fatta varför du är här. Gör repen ont ditt feta as?
Jag tog i allt jag hade när jag band fast dig.
Du luktar svett, ditt kräk. Ditt dumma ansikte är så jävla enerverande. Jag måste snart mörbulta ditt köttansikte.
Jag kommer bruka ett måttligt tungt järnrör - det ligger förresten nedanför mina fötter. Denna natt skall jag hämnas. Föreställ dig allt hat och hämndlystnad som under åren byggts upp. Försök bara att föreställa dig det mest plågsamma sättet att dö på. Och förstå sedan hur mycket helvete du kommer att tvingas uppleva, ditt svin.
Jag beslutar om du kommer att få dö eller inte.
Känn hur kall pistolmynningen är som retsamt dras över din svettpärlade panna, längst tinningen och vidare över din feta nacke.


Jag får nästan erektion när jag föreställer mig hur en kula penetrerar dig. Kanske ditt svulstiga lår, rätt igenom, så att du grisaktigt måste skrika som färdig för slakt. Fast ingen gillar väl produkter med din fetthalt. Fan vad du stinker. Stinker rädsla så. Eller är det kanske ånger?
Vad du än må känna så är det för sent nu. Situationen du befinner dig i har du själv satt dig i. Och jag önskar från djupet av mitt universum att din dödskamp skall bli utdraget lång.

För var minut jag känt mig äcklad av dig skall jag se till att du får uppleva en livstid av öfattbar smärta. Känner du rakbladet, det är hyffsat vasst va?
Jag låter bladet med visst tryck spela över din hjäassa.
Så vackert att få se blodet tränga fram ur den smala skåran. Som om blodet hölls fångat i tjockskalligheten. Därefter går bladet över ögonbrynet så att ögat inte får så klar sikt. Sen tar jag i lite hårdare och "aj aj".
Höger näsvinge separerad.
Och sen över dina tjocka läppar så att blodet täcker hela hälften av ditt ansikte. Du försöker skrika. Det bildas blodsalivsbubblor till följd av din vanvettsjämmer. Det kittlar inom mig när jag ser din kraftiga hals mer närvöst blodpumpade ådror. Så gärna, så gärna vill jag öppna dig.

Ett snitt i livet räls och jag får se ditt dumma väsen till människa snabbt tyna bort - förblöda bort. Jag hatar dig! Jag vet att du någonstans i fetmans kropp bär en penis. En skamkuk som får var blick att rodnande avvika. Den penisen skall bort. Avlägnas medans du fortfarande är i liv. Jag skall skända dig bårde före och efter din död och det låter jag dig få veta.

Njuta skall jag. Njuta!

Undra hur länge det tar för en person att förblöda bara genom ansikts snitt? Nu börjar jag. Först skall jag dra ut dina tänder, sen dina naglar, peta ut ögonen. spräcka trumhinnorna, pulverisera testiklarna, krossa knäskålarna, knäcka käken, bryta ryggen och samtliga revben. Nu blir det klart för mig hur jag skall döda dig; Knytnävsslag mot ditt hjärta till det stannar.

Satan om detta offer har en själv, fånga!
Fånga!

7. Epigram

Kläng inte på mig mer. Dina slaka åsikter försöker lirka sig in i min skadade rygg. Ta du din falska ton och håll ut tills sanningen blottas och falnar. in dolks knivblad är för kort, nacken irriteras, inte såras. Utomhus ligger skaren fast och tålamodsfull. Idiotiskt solljus försöker rubba klimatet och balansesn men försöken är förgäves, ha ha! Mörkret består och dess klarhet är uppskattad. Mitt flin är blandat med tragikkomik och och avsky när jag ser din förlust av tänder, koncentration, naglar och personlighet. Du har alltid varit välklädd och hövlig men formalitetens ansikte är täckt utav rosa/lila bristningar som om vilsekomna binnikemaskar och springmaskar stred, under ditt anletes hus, om territoriet. Du lever och verkar välmående. Är det jag som är trasig när jag inte begriper varför du ej ser hur passé, disträ och slätstruken du är? Sår, plåster, blödning, bandage. Du tynger mina axlar, ryggen värker, stegen blir tunga. En bördans ryggsäck ihopväxt med min hud. En bitter tyngd av självhädelse och självinsikt. Min skalle är öppnad, blottad. Våt av aceton. Präster tänder stickan och för den mot målet. Hjärtat slog inte men hjärnan tänkte fortfarande. Ansiktet förvreds av dödsspasmerna och en efterlängtad sömn tog vid.

8. Metamorfos

Jag skär genom mina lager. Lager av preventioner - pretentioner. Av masker och förklädnader. Prestige och stolthet. Jag blottar min kärna. En infekterad nukleus. Strålande som aftonstjärnan. Den bländar och brinner, men ljuset är svart och elden så kall. Så kall att den bränner. Den förtär och bygger upp i en evig reaktion. Byter ut det jag var, men förrädiskt långsamt. Vad skulle jag vara om fem hundra år, i denna kalla mutation? Jag vill inte veta. Det vill jag inte alls veta. Men jag kan aldrig gå tillbaka till ljuset och värmen, och glädjen, som jag saknar så...

9. Across The Fields Of Forever (Edge Of Sanity cover)

It all began with the shades of what we never thought existed.
The vision of the distorted views was no longer an illusion.
It was the plain and bitter truth. My divination that I never dreamt
was now to become. Th pseudo silence an all I have unseen.
Life is a darkened silent barricade between all I am and ever wanted to be.

We're soon to die
Inherit the wisdom of the earth
Who has struck the bell?
That leads us into hell

I explore myself with my inner eyes, the prodigal son dropped
his disguise
I stalk through the fields of my forsaken memories. Fading
away like
withering travesties. My inborn lust for adventures of sharpe-
less nature and
kind. I lie here clutching at straws, the dream savant chose
me blind

and then we die...
Inherit the sadness of the truth
Erupted are the seas
The epitaphs written in the breeze.

Eradicate our bounds from the earth
Internally, eternally never to emerge
Torment--Death on holy ground
Carnage--In blood we drowned...
The world cracks and we fall into decay
The waves of Styx sweeps the dying as I caress their souls.
My knowledge tickles as I cry, the sorrow spectrum grows.
I weigh my anchor and sail thru the rainbow... There's no
future to alter
I enter the other side

and now we're dead
Inherit the secrets neverknown
Explore the universe
Behold the ancients' curse
The Dead shall walk the earth.

10. Kroppen Var Mitt Fängelse
Just som oljuden som värst skakar om min skalle. Just som skarpa strålar av horljus överfaller mitt sinne. Just som balansen börjar svikta och synfältet flimra. Just som andningen blir ryckig och hjärtslagen ojämna. Då känner jag cirkelsågen, rondellen och bandslipen. Mängder av härdade sylvassa tänder som flinandes torterar.

What is evil?
I like the word. Can you define it?
...Can I?
Rain is beautiful but it makes you sad.
Light a candle and keep it under your coat.

Varje enskild smärtimpuls multipliceras incestuöst. 314 kristus-remmar av läder håller min kropp på plats. Nyss var jag mitt ibland dem, jag lät mig finna mig i tristessen men kände ingen fara, inget hot. Jag var "den tyste". Nu skrattar dem. Förenade imbecillpatetiska anencefaler.

What is evil?
I like the word. Can you define it?
...Can I?
Rain is beautiful but it makes you sad.
Light a candle and keep it under your coat.

Ibland tycker jag mig se småflickor som klappar händer medan åskan mullrar... Ibland tycker jag mig se regnande blod och sperma träffa deras rödblommiga kinder. Ibland tycker jag mig se Gud faders konturlösa uppenbarande sänka ned sitt varnande finger. Ibland känner jag med starkaste övertygelse hur Herre Satan kramar om mig i min kättjade existens.

What is evil?
I like the word. Can you define it?
...Can I?
Rain is beautiful but it makes you sad.
Light a candle and keep it under your coat.

Jag har en väg att gå, men än så länge vandrar jag i diket nedanför. Jag vet inte ännu hur jag kommer upp men jag känner ohelig närvaro. Åh, mörker. Djävulens trygga och skrämmande Helvetesmörker. Remmarna lossas, vita duvor exploderar, skratt ersätts utav miljoner unisona dödssuckar. Bortom förståelse... Bortom ordförråd...
Något ofantligt kommer och jag är en del utav evolutionen. Jag är en del av evighetens evighet.

Fyra korsfästelser, fyra vänner är för alltid gjorda till intet; sanning, lögn, tid och rum. De hänger med huvudena mot varandra. Och bortom de falnande/fallande stjärnorna kan (inte) skönjas ett skadeglatt flin... Satans min är fin, spela symfonin.